liv i en spegelbild
När jag satt och åt min nylagade middag tänkte jag på Kristoffer Appelquist. Han gör mig glad och fin.
Jag tänkte "kan jag bli komiker tro?"
Jag började fundera kring saker man kunde säga och iochmed att jag är något av en man med liknelser så slog en liknelse mig som ett slag ifrån himlen.
"Livet är lite som ett spädbarn som inte gnäller när det behöver bajsa, samt att det inte har blöja. Man vet aldrig när det skiter sig"
Sen tänkte jag kring hur många som hade skrattat åt det där? 1? fyra kanske?
Därför lägger jag av att skriva som jag vore normal och fortsätter skriva i ord istället för sammanhang.
guldiga sladdar in i mitt huvud, guld leder ström bäst så att det är lika bra att vänja sig vid allt inströmmande.
Man kan ju alltid ge upp? Men inte jag, man låter ju som ett psykfall med självmordsviljan. Det har varken du, jag eller någon på planeten jorden eller inuti planeten jorden.
Man undrar ju vart ifrån allt kommer ifrån. Det är ungefär där jag slutar tänka på det, det är fan inte lönt. Låt det vara tills du får det sagt till dig. Då kan du veta, men inte förän dess.
Röda vågiga linjer under min text, jag bryr mig inte. Detta är min blogg och jag gör vad fan jag vill
Kommentarer
Trackback
